Jag är Alex. Jag lever ensam hemma i min lägenhet som typ alla som känner mig väl vet. 
Jag brukar ofta ha sådär 100 projekt igång och att vila är det inte tal om. 
Jag brukar få höra "Hur orkar du" varav jag svarar att "det gör jag inte". 

Så detta inlägg är riktat till många i min närhet nu. 

Mitt vanliga utgångsläge som människa är att jag studerar HELTID, jag har barn på HALVTID, jag har häst på HELTID, jag arbetar minst en natt i veckan, jag har ett hem på HELTID, jag lagar mat hemma på HELTID, jag tvättar min egna tvätt, städar mitt egna hem. 
Jag har också engagerad i idrottsföreningar där jag sköter två hemsidor. 
Jag tävlar för egen del någon gång i månaden. 
Jag försöker små engagera mig ytterliggare i en annan del av föreningen genom att vara med och stötta ett fotbollslag på deras matcher. 

Detta är mitt vanliga vardagsliv. 
När jag är barnledig försöker jag träffa lite vänner, springa ner och dansa på stan en kväll samt bara få andas lite. 

Nu mina vänner kommer jag leva ett sådär liv i 17 dagar då jag kommer att arbeta natt, alltså 17 nätter på raken. 
Och det är ingen match i sig men lägg till allt ovan då som jag gör med. 

Ni tänker antagligen nu att "shit hur orkar hon", "varför skriver hon detta här... vill hon ha medkänsla?"

Det finns en stor jävla anledning till att jag skriver detta här eftersom en del människor inte verkar att förstå vad jag säger. 
Jag tar helst inte på mig att ordna och fixa mer saker än vad jag redan gör, säger jag nej så är det inte för att vara elak utan för att jag helt enkelt inte orkar. 
Jag ORKAR inte ha mer runt omkring mig, jag har alldeles för mycket redan. 
Men det slutar alltid med att folk ändå ringer, trots att jag sagt nej, och vill ha hjälp för att ingen annan kan fixa det... och för att ni vet att jag alltid hjälper till. 

Så jag finns gärna här för er, jag lyssnar gärna på problem, icke problem och allt annat. 
Men när jag behöver hjälp, när jag verkligen behöver er hjälp vem finns här för mig då? 

Vem ställer upp?