Förra veckan läste jag en krönika i Vecko Revyn som jag blev förvånad över. 
Det var en tjej som beskrev en händelse som hänt 10 år tidigare i skolan, om hur en kille hade kommit bakifrån och dragit ner hennes byxor framför alla. Hon skrev att hon forfarande har ångest när någon kommer nära bakom och är rädd för att det ska inträffa igen. 

Jag är tydligen inte ensam! Fast det vet jag redan eftersom en av mina allra bästa vänner känner mycket som mig. 

Och säkert många miljoner mer... tyvärr! 

 

Jag är en tjej som känner mig ganska dubbel. 
Jag vet precis vem jag är, hur jag fungerar, mina fina sidor såsom: min snällhet, ställer upp, rolig och allt sånt där, mina icke fina sidor såsom: att jag är för envis i fel lägen, tjatar hål i huvudet på folk. 

Men på min kropp har jag en helt annan syn. Det är ingen annans fel än mitt till att jag väger det jag gör, äter det jag gör, motionerar det jag kan. 
Jag vet att om jag hade vart friskare så hade jag motionerat mycket mer nu. 
Förra året motionerade jag alltid min häst vare sig man var sjuk eller ej, men nu har jag inte den pressen vilket gör att jag inte rider så mycket på mammas häst för att jag oftast är sjuk. 

Jag förstår inte varför man ska tycka så illa om sig själv? 
Jag tycker att dom mesta kläder sitter fel på min kropp, alla veck här och där syns alltid. 
Om man tittar på bilder så är alla så jäkla snygga! Visst är så mycket redigerat också, innan idag såg jag en bild på ett jättefin tjej i balklänning... bilden var flera år gammal och den såg så jäkla naturlig ut vilket den säkert var. Hon hade också ett och annat veck och då vet jag att denna tjejen har tränat i hela sitt liv typ. 

Att gå in på HM, gina osv för att handla en BH är ju inte att tänka på. För det första så finns det inga kupor som passar oss tjejer som råkar ha stora bröst och för det andra så finns det inga stora midjestorlekar. 
Jag skulle nämligen beställa en bikini på nätet häromsistens men nej nej, det finns inget större än stl 80C (!)

Jag var på kungsmässan för 2 veckor sedan och skulle handla två nya BH på hm, eftersom jag kände att min plonka inte gillade samma priser som dom där rena underklädesaffärerna blev det så. 
Jag hittade min räddning där för 49:-. En förlängning som man kan knäppa i fästet så den blev flera cm längre :) 
Kuporna var ju sisådär med, men om jag får hålla mig frisk ett tag och kan träna bort allt mitt fett blir väl också brösten mindre förhoppningsvis. 

Och när jag ändå är inne på det här med stora bröst. 
Man känner sig inte alltid så jävla attraktiv då tyngdlagen kommer in i bilden och allt känns sådär hängigt. Typ som två taxöron som man kan vifta runt med och knyta hur som helst. 

Och det är detta som är så sjukt!! 
Varför måste hela jävla samhället va så utseendefixerat? 
Vi alla är i grund och botten likadana. Det som skiljer oss åt är storlekar och färg. 
Och jaa.. färg ska jag inte ens gå in på, då går mitt självförtroende i botten totalt! 

För många många år sedan fick jag höra en del grejer som har satt sig i huvudet sedan dess. 

Det första är när jag kommer in på en nyårsfest sådär snygg (trodde jag) och går lite blygt fram till min pojkvän som gapskrattar och säger " Vad fan har du på dig för något?"... Hehe tänkte jag generat då en brud satt precis jämte och hörde allt. Sedan upprepade han frasen några gånger och avslutade med "hur fan ser du ut?". 
Jag kände mig helt plötsligt inte så jävla snygg längre... 

Eller när man då försökt se lite sexig ut och fått höra kommentarer som "Flytta på dig, du skymmer tvn", "Ska du inte skyla dig lite?"... 

För inte så många år sedan var det en icke så trevlig människa i mitt liv som glatt tryckte i ansiktet på mig "Ska du verkligen äta det där? Tänk på att det sätter sig och jag tycker inte det är fint".. "Tänk på att du är 25år och din rumpa blir större, du blir inte av med det". 
Den människan ville verkligen boosta mitt självförtroende genom att köpa 2 stl för små kläder till mig medvetet och få mig att känna mig lite större sådär.


Så vems fel är det att jag har jordens sämsta självförtroende vad gäller min kropp?
Jo det är mitt egna fel som väljer att lyssna på all skit man får höra när jag istället borde bry mig om alla dom fina grejer jag får höra.
Men vissa händelser sätter sig i huvudet och lämnar inte det, jag måste komma på ett sätt att bli av med det.   

Jag kan erkänna att jag är nervös ibland när jag äter med min pojkvän. Just för att jag är rädd för att få påpekingar om att jag inte borde äta mer, dricka läsk etc. Eller att han ska klanka ner på min kropp. 
Nu skulle han aldrig göra det då han är jordens finaste kille! 
Men dessa känslor sitter kvar inom mig. 

Jag brukar bara prata med min fina vän om detta om det är något. Det finns väl inget mer oattraktivt än en tjej med dåligt självfötroende? 
Det finns ju dagar då man känner sig bättre och det liksom lyser lite ego om en och då brukar man få höra en massa komplimanger, men dom gråa dagar då man bara vill gräva ner sig blir man ju inte speciellt fin i folks ögon. 

Men om du som läser brukar säga till folk att: fan vad du är tjock, vad du gått upp i vikt etc så kan du ju tänka dig för hur mycket det kan påverka en människas självfötroende. Jag tycker inte det är kul att få höra sådant och speciellt inte framför folk. 

När jag skulle gå ut med Sofie i våras var jag nervös, för första gången på flera månader skulle jag ut bland kännigar och jag undrade hur jag skulle behöva försvara min viktuppgång. Lyckligtvis slapp jag, dels var folk fulla, och sen drog jag efter en timme typ. 

Om ni bara visste alla grejer som Sandra vet om mig så skulle ni bli förvånade tror jag! 

Och ett sista tillägg om kroppen och min viktuppgång på 5kg sedan jag sålde min häst i november så vill jag bara säga att hade jag kunnat träna så mycket som jag ville så hada det inte vart såhär. Med med tanke på att jag ständigt är sjuk, har halsont, är febrig etc så går det inte. Men jag har iallafall bestämt mig för att försöka äta nyttigare hur sjuk jag än blir. Jag tror nämnligen inte på piller, dieter och skit utan på att äta husmanskost och att motionera! 

Just nu förutom detta tycke om kroppen så brottas jag med att jag tydligen inte får leva mitt liv som jag vill utan ska behöva redovisa mitt liv som 28-åring. Ni går fetbort för mig! 

 

Det var allt för denna kväll.