Jag hade peppat länge inför denna dagen. Suttit uppe halva natten dagen innan och fixat musik och var uppe i ottan och grejade så att jag skulle hinna klart innan vi skulle dra. 

Fan vad jag ångrade att jag överhuvudtaget följde med. Jag har grubblat några dagar hemma, jag har druckit för att glömma men det gick inte heller. Jag har skämts över det, men sen insåg jag att jag ska absolut inte skämmas! 

 

Det som avslutade min kväll nere i Falkenberg på Wheels är att jag blev avslängd på motorvägen. 
Jag frågade chaffören om han kunde köra mig mot pengar till Veddige men tydligen var det förslaget inte uppskattat av människan som satt jämte chaffören. 
Det blev en diskussion och tillslut stannade bilen i kanten av motorvägen och jag fick hoppa av. 

Dessvärre hade jag ingen mobil på mig märkte jag... visste inte om den låg i bilen eller vid staketet där jag hoppade över. 

Hur som helst blev jag avsläppt vid vindkraftverken efter Mc Donalds så jag hade en lång promenad hem. 

Tänkte försöka ta mig till Långås där jag känner Marie & Carro men kom aldrig så långt. 

Jag försökte sparka, slå, lyfta loss en vit stolpe så att jag kunde vifta med den och försöka få skjuts hem.. jag hade nämnligen mörka kläder på mig och även om mitt hy är ljus så lyckades inte ens jag blända bilar på natten. 

Vandrade och vandrade i diket längs med vägen och tänkte på att hålla avståndet. Jag tänkte en massa. Jag tänkte på Sabina. Jag tänkte på att jag aldrig mera kommer att få se min älskade dotter igen eller min pojkvän. 
Jag tänkte på att dom kommer tro att jag har tagit mitt liv och dom kommer aldrig att förstå varför.. 

Sen kom jag på en sak! Jag hade en cd skiva med mig i väskan så varje gång jag såg billjus nu så sprang jag upp för sluttningen och viftade så att någon skulle se ljuset. Efter lång tid stannade det en bil och jag blev själaglad för han kunde köra mig till Varberg! Det visade sig att han skulle till Skene så jag kunde få åka med ändå till Veddige! 

Allt gick bra och han var trevlig tills han började smeka min arm och hålla min hand etc... Jag tänkte att detta händer inte... Ska jag bli våldtagen? Ska jag inte bli avsläppt? Ska jag åka ut på motorvägen en gång till? 

Jag som poängterade väldigt ordentlig att jag skulle hem till min pojkvän!! 

Men jag kom av på en väg i Veddige och gick sista biten hem. 
Mina tårar bara rann för att jag var så jävla arg för det som hänt, glad för att jag såg Jim och våra barn, chockad etc. 

Det är fan aldrig okej att lämna någon på en motorväg!! Har man ens något samvete? 
Hade jag vart mer onykter hade jag nog inte haft samma förstånd på att akta mig från kanten. 

Men jag kom hem tillslut, mer än 2 timmar efter det att jag blev avsläppt. Och jag lever! 

Sen har det bara hänt en massa positiva saker med det övriga livet. 

Och som säkert alla vet så lyckades jag att springa Varbergsloppet på under en timma, det var målet bla! 

Ikväll är det svettigt. Jag försöker fixa Johannas rum samt organisera mitt hem. Men det går långsamt :)