Hon är ingen rätt att känna glädje i detta sammanhang, det har hon aldrig haft.

Flickan kämpar förtvivlat mot ord, känslor, slag och förnedring. 

 

Det fanns glädje, en liten smula av det,  men den är borta. Så jävla långt borta.  

 

Hon blir påmind hela tiden men kan inte göra något. 

Folk tycker & tänker.  Hon tycker och tänker. 

 

Ensamast i hela världen ser hon stolpen,  räcket,  trädet och andra grejer. Är det ljuset där framme?

Hon andas, tänker, gråter & tar sats... men i sista stund ändrar hon sig alltid. 

 

Hon är ledsen, så sjukt ledsen och vet inte vad hon ska göra. 

 

Hon har kämpat, som så många andra, väldigt mycket. 

 

Hon hade ingen rätt att få känna glädje. 

 

Ingen alls.  

 

Ensam är stark?