10 månader av längtan. 

10 månader av hopp. Hoppet som var så starkt som just då försvann med en gång. 

 

Det har känts nära några gånger, den 12:e var jag helt säker. 

Som det är idag har det aldrig varit så långt bort. Tyvärr. 

 

Ska börja arbeta nu och idag är dom svullna ögonen på plats på den sömnlösa kroppen. Eller ursäkta.. den fjantiga kroppen med den äckliga andedräkten som luktar skit. På den där tjejen som är så orättvis och egotrippad. Den tjej som har ett datum som är viktigast på hela året. 

 

Jag kan inte förstå allt hat ibland. 

 

Men det är klart att det är svårt att förstå när man är efterbliven.